De senaste veckorna så har denna debattartikel cirkulerat (www.hd.se/nyheter/sverige/2015/06/14/vanta-en-sekund-innan-du-spelar-ut-gubbsjuke-kortet/) och det var med ett obehag som jag läste igenom kommentarerna. Artikeln handlar om hur du som medelålders gift man på bästa sätt kan leverera en komplimang utan att verka creepy. Mannen i fråga vill dela med sig av glädjen som objektet orsakat honom. Hur kan han få henne att bli lika glad som hon gjort honom.

Diskussionen om huruvida det är ok att ge komplimanger tar fart. Det råder skilda åsikter kan man lugnt konstatera. Det finns de som uppskattar och de som inte uppskattar att få komplimanger. Låt oss säga att det är 50/50. Det spelar egentligen ingen roll hur fördelningen ser ut. Även om det bara skulle vara en ytterst liten andel som tar illa upp, så finns det alltid en risk att mottagaren av din så välmenta komplimang tar illa upp.

Som kvinna i dagens samhälle så har jag varit lyckligt förskonad från ätstörningar. Jag. Men jag har varit nära anhörig och suttit på närmsta parkett när  liv gått förlorat. Att se någon vägra äta för att hon vill vara vacker i dina ögon. Min vän berättade ofta hur dessa så välmenta komplimanger som haglat över henne sen barnsben, närt hennes demoner. Fått henne att svälta sin kropp mer och mer, tills det inte var möjligt mer.

Så ni män som vill dela med er av era så välmenta komplimanger, ta ett steg tillbaka. Fundera över om det är värt risken. För risken finns att mottagaren blir påmind om hur det bara är hennes yttre som spelar roll. Risken finns att mottagaren tar illa upp. Vill du vara anledningen till att någons riktiga egenskaper faller i glömska. Om du vill föra de patrikala strukturernas talan, så tro inte att du gör någon glad.

Det finns så många fler anledningar till att du som potentiell komplimanggivare ska hålla käften. Både min nuvarande och förra chef är män i medelåldern. Och just tanken på att min chef, som vilken medelålders man som helst, skulle kunna ha en tanke om mitt yttre är en tanke som aldrig slagit mig. Om en sådan tanke skulle slå mig, så skulle det riskera att påverka min arbetsro. Det krävs en del tankekraft från min del att bortse från något sådant.

När jag gick runt i en skoaffär häromdagen så blev jag utsatt för en komplimanginkontinent man som störde mig med att kommentera mitt yttre. Han tyckte tydligen att jag är vacker. Jag vet att jag är vacker, jag behöver inte bli påmind om det från min omgivningen. Och jag är inte så pass naiv att jag tror att män som tar sig rätten att kommentera mitt yttre inte har något i baktanken. Självklart finns det de som bara vill vara trevliga, men de är få. Ärligt talat tyckte jag att incidenten i skoaffären var väldigt obehaglig och lämnade affären så fort jag kunde. Jag har blivit förföljd tidigare och det var något jag inte ville riskera att få återuppleva igen. Jag uppskattar komplimanger från min pojkvän och nära vänner. Punkt.

Om det finns någon som inte riktigt känner sig övertygad och innerst inne känner "kan hon inte bara visa lite tacksamhet och bita ihop". För män som vanligtvis identifieras som människor, och inte objekt så kanske det är svårt att sätta sig in i hur det faktiskt är. Den främsta anledningen till att främmande män tar kontakt är inte för att visa uppskattning, utan för att ragga. Tänk dig att du på semestern i ett främmande land går runt i centrumet och det hela tiden kommer fram försäljare. Det blir lite drygt och jobbigt i slutändan. Tänk dig att det inte slutar, bara för att du kommer hem.

/Emerald Eye